AA

Hejsan, jag heter Rasmus. Och jag har inte bloggat på snart en hel dag. Kanske hinner jag posta färdigt innan det blir ny dag.

Känner ni igen det där? Jag har i alla fall blivit hutlöst trött på det. Man är på ett möte, tar det lugnt. Gillar läget. Det börjar med någon slags formell presentation. Härligt, avslappnat. Men det är en falsk säkerhet man drabbas av.

Någonstans bland dessa människor. Ja det kan vara vem som helst.

Alla föds vi i samma skrik ut i världen.  En av dessa barn kan vara Hitler en annan kan vara  en såndär..

Det börjar klia i fingrarna, ja impulsen eskalerar och eskalerar. Rastlösheten blir för mycket. Dessa främlingar. Önskan att hjälpa sina medmänniskor ur obekvämlighet sviker dessa människor som tillslut leder till brottet.

Att göra en anonyma alkoholister referens.
Du som bara ville börja lära dig slöjda med grönsaker. Nu är mötet evigt förpestat. "Haha, hej jag heter X och jag har inte slöjdat med grönsaker sedan.. Hehe aldrig hehe". Jag ber dig. Bli inte en av dessa personer! Det kan verka som att isen är bruten och att nu alla är redo att prata med varandra som riktigt folk istället för mystiska främlingar. Men återigen, falsk säkerhet. Din välmenande kommentar kan orsakat en lavin. Nu känner alla att de måste vara lite käcka när de presenterar sig. Detta leder till en kedjereaktion där lustigheten dränks i obekvämheten där 4-15 pers försöker ta på sig en roll vi inte önskar någon. (Dvs komiker)

Hör och fasa kanske du till och med släpper löst ett sk: "Hälsningsträsk"

Vet vi ens vad vi driver med längre? Om det ens är det vi driver med längre. Kanske har det bara en ritual? Låt oss fråga NA 1989: "Anonyma Alkoholister, sammanslutning av alkoholister, bildad 1935 i Akron, Ohio, USA av börsmäklaren Bill Wilson och kirurgen Robert Smith, båda med grava alkoholproblem."

Kanske intressanta att kolla upp. Men det som verkar ännu intressantare att ta upp är den sk. 12-stegs planen.  Som i klassikern

De tolv stegen

Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att våra liv hade blivit ohanterliga.

Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd.

Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi uppfattade Honom.

Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan.

Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska alla våra fel och brister och innebörden av dem.

Vi var helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna alla dessa karaktärsfel.

Vi bad ödmjukt Honom att avlägsna våra brister.

Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi hade gjort illa och var beredda att gottgöra dem alla.

Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt, utan att skada dem eller andra.

Vi fortsatte vår självrannsakan och erkände genast när vi hade fel.

Vi sökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud - sådan vi uppfattade Honom - varvid vi endast bad om insikt om Hans vilja med oss och styrka att utföra den.

När vi, som resultat av dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

Låter ju nästan som en kult för den oinvigde. Men deras svenska hemsida förklarar för mig: http://www.aa.se/om-aa/ar-aa-religiost/

Ska vi lyssna på dem eller på Southpark dock? Hell yeah laglig streaming

En sak som däremot är säker är att jag knappt har 5 minuter kvar att ordentligt ta ställning till det här. Så ska jag kanske svara tråkigt med live and let live?
Onekligen är ju konceptet med AA fast i vårt kulturella medvetande, så det är väl tyvärr bara att gilla läget oavsett om man tycker det är rätt sätt att hantera sin alkoholism eller inte.

Vilket leder oss till ett annat tema: intervention. Som vi får ta någon annan dag.

Mycket tråkigt, mycket tacksamt att driva med.